fellsan

Det är väldigt kul att se hur en text kan tolkas på så många olika sätt.
Hur en text kan beröra och påverka,
få folk att insé eller få dem att stänga av helt.

Jag är ingen stjärna på att skriva.
Jag skriver jävligt konstigt och på mitt egna sätt.
Jag sätter punkt där det ska vara komma och ibland skiter jag i frågetecken
- även fast det är en uppenbar fråga.

Varför?
För jag vill få ut något.
En effekt.
Ett tycke.
En tanke.
Kanske en ny livsstil.

Till alla! Börja skriv.
Skriv ner varje känsla du har i kroppen.
Skit i vart alla stora och små bokstäver ska vara.
Skriv, skriv, skriv.
Sudda ut.
Börja om.
Fyll ut.

Hur många är i min ålder och känner att de inte vet va de vill göra med livet?
Upp med en hand! Vinka så jag ser er! 

Kanske har du för mycket på gång. Du blir för splittrad.
Kanske har du för lite. Du blir förslappad.
Försök få in rutiner.
Få till en bra ekonomi.
Se och älska dina vänner.
Ta hand om din familj.

En vän sa till mig igår:
du måste mätta din man innan någon annan kvinna gör det.

Skitsnack.
Du måste mätta dig själv innan någon annan blir tvungen till att göra det.
Stå på dina egna ben.
Det är ju ditt eget liv, eller hur?  

När jag var liten önskade jag ibland att få dö.
Att få sitta på ett moln och se min egen begravning.
Se vilka som var där.
Vilka som grät.
Vilka som var tomma.

Löjligt, jag vet.
Det finns ingen garanti att du kan titta ner på din begravning.
Kanske får du titta upp?
Kanske får du inte titta alls.

Det är länge sedan jag sist grät helt hysteriskt:
Först grät jag tyst. Stilla.
Sen kunde inte mina ben bära mig.
Jag grät.
Och grät.
Och grät.
Tillslut låg jag i fosterställning och kunde inte andas.
Ville inte andas. Ville bara skrika.

Det är alltid de snälla människorna som drabbas.
Ni vet dem som alltid erbjuder en sovplats för natten.
De som erbjuder skjuts upp till stallet tidigt på morgonen.
De som alltid ringer upp.
De som ser att något är fel på en gång.
De som inte undviker att fråga. Att bry sig.
De som ler när man möter dem. Varje gång.
Inga knivar i ryggen.
Bara ett rakt, vanligt, enkelt, ärligt, äkta spel.


Fan.
Jag kommer aldrig mer önska att jag vill dö.
Aldrig skämta om det.
Aldrig säga att jag vill dö efter ett träningspass.
Aldrig. Aldrig. Aldrig.
För folk dör. På riktigt.
Jag, om någon, borde veta.
Jag skäms.
Förlåt.


Jag tänker på er ofta.
Så ofta.

"Hej då. Sov gott."

Jag är så trött på alla krav som ställs idag. Kraven som pressar de unga till max och kraven som startat den sjuka trenden att alltid vara uppbokad, stressad, målmedveten, tillgänglig, hungrig, smal, rik, vintage och vad vet jag.

Jag är en av dem. Syndrom: Fröken duktig. Fröken vill allt. Kan allt. Ska göra allt.
Inte konstigt att jag är splittrad.
Inte konstigt att jag lever med en ständig nervositet.
När de ringer från jobbet drar tankarna igång. Tror direkt att jag gjort något fel. Missat något jätteviktigt. Att jag får sparken nu. Vad de egentligen vill? Fråga om jag kan komma in en timme tidigare till dagens pass eller faktiskt berömma mig för bra arbete från dagen tidigare.
"Ta med dig det här" säger hon i luren.
Hjärnan går på högvarv. Hjärtat dunkar. Känns som jag lyfter.
Glad.

Baksidan träder fram. Kraven ökar. Nu måste jag göra ä n n u bättre ifrån mig.
Får ångest. Orkar inte med mig själv. Vill vara bäst. Snabbast. Orka mest. Vilja mest. Synas mest.
Men inte höras.
Vill inte vara någon jävla kökshitler. Är jag det? Hur ser folk mig? Vill vara allas vän.
Kanske eftersom jag inte hade en enda vän under uppväxten.

Nu sitter jag i ett stort hus på landet.
Fick nyss sms av omtyckt klasskompis.
Vi taggar till studenten. Studentkryssning. Hoffmaestro.
Åh, jag vill bara leva ett tag.

Bredvid mig sover mina hundar.
Vill aldrig, aldrig, aldrig leva utan er.
Jag avgudar er. Älskar er. Vill vara med er. Varje dag.

Ute i förrådet står mina utemöbler. Snart ska de plockas fram, slipas och oljas in.
Husets fönster ska putsas.
Tomten ska rensas.
Sommaren ska komma.

Jag har en ring på fingret.
101010 Kenny är ingraverat på insidan.
2009 10 10 föddes Cossi.
1982 10 10 döptes Kenny.

Utanför huset står min bil.
Bil nummer åtta sedan jag fyllde 18.

Hur har jag hunnit med allt?
Jag är fan bara 20. Om 4 månader.
19 år och åtta månader.

Kraven är för många. För höga.
Min målbild för resten av 2011 samt 2012: Plugga. Ha snygga naglar. Stolt visa upp ringen på fingret. Utvecklas på jobbet. Dra in riktiga summor med pengar. Träna hundar. Alltid ha nya kläder.
Att få folk att sucka:
"Hon är bara 20. Hur klarar hon av allt?"

Har tidigare inte känt mig så splittrad. Hatad. Övergiven. Förvirrad. Slarvig. Irriterad. Arg. Ledsen. Förbannad. Lycklig. Glad. Kanske omtyckt. 

Jag vet inte varför jag känner mig irriterad och arg.
Jag vet inte heller varför jag känner mig lycklig.
Allt är en gråzon. Inget är svart och vitt i skrivande stund.  

Idag så köper jag mig en dagbok. Skriver ner allt bra. Ska berömma mig själv när jag har tittat på en hel film utan ångest.
Jag vill inte bli 40 och känna att jag har en hel ungdom att ta igen.
Jag vill att det ska vara svart på vitt.