fellsan

När jag var liten önskade jag ibland att få dö.
Att få sitta på ett moln och se min egen begravning.
Se vilka som var där.
Vilka som grät.
Vilka som var tomma.

Löjligt, jag vet.
Det finns ingen garanti att du kan titta ner på din begravning.
Kanske får du titta upp?
Kanske får du inte titta alls.

Det är länge sedan jag sist grät helt hysteriskt:
Först grät jag tyst. Stilla.
Sen kunde inte mina ben bära mig.
Jag grät.
Och grät.
Och grät.
Tillslut låg jag i fosterställning och kunde inte andas.
Ville inte andas. Ville bara skrika.

Det är alltid de snälla människorna som drabbas.
Ni vet dem som alltid erbjuder en sovplats för natten.
De som erbjuder skjuts upp till stallet tidigt på morgonen.
De som alltid ringer upp.
De som ser att något är fel på en gång.
De som inte undviker att fråga. Att bry sig.
De som ler när man möter dem. Varje gång.
Inga knivar i ryggen.
Bara ett rakt, vanligt, enkelt, ärligt, äkta spel.


Fan.
Jag kommer aldrig mer önska att jag vill dö.
Aldrig skämta om det.
Aldrig säga att jag vill dö efter ett träningspass.
Aldrig. Aldrig. Aldrig.
För folk dör. På riktigt.
Jag, om någon, borde veta.
Jag skäms.
Förlåt.


Jag tänker på er ofta.
Så ofta.

"Hej då. Sov gott."